Blogg om migrän

 

Jag upplever att de som inte har migrän har väldigt svårt att förstå hur jobbig och påfrestande det är att leva med migrän. Migränen kommer när den kommer och jag kan inte stoppa det, jag kan bara lindra. 

Det var jobbigt redan när jag gick i skolan, sjukfrånvaron var hög och koncentrationsnivån var på botten. 

Jag gick hos läkare som sa att det kommer gå över när jag kommer ur puberteten. Det krävdes ett besök på akuten när ja fick flera anfall när jag var ungefär 17år för att få riktig medicin för just migränanfall, dvs inte förebyggande mediciner. Jag fick en injektion imigran och det var helt underbart att få en medicin som stoppade migränanfallet. Jag bad att få det på recept, och jag fick det i stolpiller eftersom jag kräktes ofta. 

 

Det tog flera år till innan jag fick själva injektionen på recept, och det krävdes också flera besök på akutmottagningen. Minns det så väl, jag var 22år tror jag när jag fick migrän och återigen blev tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag var hemma i två dagar från jobbet. Jag var inte helt pigg när jag skulle tillbaka till jobbet men det var bara att bita ihop. Jag jobbade då på ett äldreboende och vi skulle servera middagen. Jag tyckte att min syn var lite grumlig och jag hade inte full känsel i vänster armen än, Jag tar upp en talltrik och sa lägg på potatis när helt plötsligt så tappar jag tallriken. Jag förstod inte vad som hände. Min kollega hämtar sjuksköterskan på avdelningen och jag berättar för henne att jag har migrän och att det förmodligen ett nytt anfall, men hon tycker att jag visar så många tecken på stroke. Så min syster får komma och hämta mig och köra upp mig på akuten. Jag blev uppskrämd men trodde själv inte att det var en stroke, vilket det inte var. På akuten fick jag injektion av imigran och mådde genast bättre, jag får även göra ytterligare en röntgen av hjärnan. Sen fick jag åka hem och komma tillbaka dagen efter. Efter lång väntan på akuten dagen efter så får jag ett nytt migränanfall och får lov att be om medicin, vilket jag hatar. Att be om mediciner är det värsta jag vet. Även om det inte är något narkotikaklassat preparat så skäms jag otroligt mycket, det känns som jag tigger. Jag fick sprutan och träffade senare en läkare. Han sa att röntgen såg bra ut, men han kunde inte ge mig något svar på varför jag fick migrän varje dag. (Då bodde jag i Söderhamn, men jobbade i Mora så jag veckopendlade.)

Jag bad om att få ett recept imigran injektion så jag kunde ta en spruta dagen efter om jag fortfarande hade migrän, så jag kunde ta mig hem. Jag fick till svar att jag fick lov att åka hem till mitt eget Landsting och få vård där?!!?

Så mycket för att få söka vård vart man vill i Sverige!?

Det hela slutade med att jag var sjukskriven från jobbet över en vecka. 

Jag gick ibland hos världens bästa kiropraktor Hanna Brus på Dalarnas smärtklinik, så jag kontaktade även henne nu och bad henne om hjälp. Jag fick en akut tid och fick skjuts dit. Hon gav mig behandling med ström, dvs ström behandling på alla triggerpunkter. Nacken, axlar, rygg, panna, käkar och så vidare. Och helt plötsligt hade jag synen tillbaka, och sakta efter det så mådde jag mycket bättre. 

Jag tänkte att jag skulle ta upp just den strömbehandling jag fick i ett enskilt inlägg.

 

Det tar ju nå så fruktansvärt på en att varje månad minst ha en eller två dagar med frånvaro, vissa månader blir det mer. Självförtroendet sjunker, "vem skulle vilja anställa mig i framtiden om jag vill byta arbetsplats?"

"Varför kan inte jag få slippa det här och vara som andra?" Varför kan jag inte få vara normal?" Det är några funderingar som i bland far genom huvudet.

När jag fick anställning på hemtjänsten så hade vi en underbar chef, som var så förstående och det var inga problem med min sjukfrånvaro. En dag kom hon ner till mig på lunchen och frågade varför jag inte hade ett högriskskydd, som man kan få från försäkringskassan. 

Jag hade ingen aning om vad hon snackade om, så jag ringde till FK, och de skickade hem en ansökan som jag fyllde i, min neruolog skickade in ett intyg. och jag hade turen att jag fick det beviljat för korttidsfrånvaro.

Det innebär att jag har ingen karensdag, min arbetsgivare betalar ut karensdagen och de får i sin tur pengar av FK. Det var en stor sten som lättade från mitt bröst när jag fick detta beviljat. Har jag oturen att bli hemma med migrän så behöver inte min inkomst lida av det. Det känns ju verkligen på när man ligger hemma med sprängande huvudvärk och vet att nu dras det hur mycket pengar som helst från lönen.

 

Det är inte alltid jag är hemma från jobbet när jag har ont i huvudet, jag försöker in i det sista att gå.

För mig är det en stor skam att behöva ringa till jobbet och säga, "Jag har migrän igen, så jag kommer inte" Fast jag har förstående chef, arbetskamrater och planerare så känns det jätte jobbigt.

Nu försöker jag tänka att det kommer bli bättre och förhoppningsvis blir det mindre sjukfrånvaro från jobbet.

 

Det är ju inte bara jobb och skola som blir lidande av migrän. Det är ju även familj och vänner. Så många gånger som man måste ställa in aktiviter, dom får åka utan mig, vi måste åka hem från middagar för att jag migrän. Det kan inte vara lätt att vara anhörig till någon som tittsomtätt måste lägga sig i sängen, dra täcket över huvudet och vara så tysta som möjligt. En eloge till alla er i min omgivning som också drabbas av min migrän. Tack till min sambo, tack till min syster, tack till min pappa, och tack till min granne göran som hjälpt mig så mycket med skjuts och att du hjälpt mig med hunden när jag varit dålig, och tack till min svärmor för allt du hjälpt mig med. Ni är alla guld, nu har jag inte tackat alla men ni vet vilka ni är och jag är så tacksam.

 

Det vart ett långt inlägg, och jag märker att jag har ganska svårt att hålla tråden. Ska försöka bli bättre på det.

Det jag vill säga med detta inlägg är att det inte är lätt att leva med migrän, mycket blir lidande och andra blir lidande.  Jag hoppas en dag att forskare kommer fram till vad som orsakar migrän och hur man botar det.