Blogg om migrän

 

Jag och min syster var hos en väninna åt oss och fikade en eftermiddag för snart ett år sedan, när jag fick ett migrän anfall med aura. Jag hade ingen medicin med mig så vi åkte hem till min syster direkt. Jag tog en sumatriptan och la mig på soffan. Klockan var nog då runt 13 tiden. Auran försvann och jag fick måttlig huvudvärk men inte så illa. Jag hade där och då även slut på medicinerna, så vi fick lov att åka på apoteket och ta ut mer. Innan vi gjorde det så tog vi med oss min hund Akilles och gick ut på baksidan för att kasta lite boll så han skulle vara relativt nöjd under eftermiddagen. Jag mådde helt okej, var ljuskänslig men hade inte allt för ont i huvudet. Två - tre timmar efter första migrän anfallet, så hade vi hunnit hem från apoteket och jag får ett till anfall med aura, däremot kommer huvudvärken ovanligt fort. Jag ställer mig i duschen för att försöka slappna av. Min syster kommer in för att massera nacken åt mig (vilket kan hjälpa mig att slappna av vid migrän) men jag får panik av huvudvärken, har inte varit med om någon så intensiv smärta någon gång. Därför går jag och lägger mig i stället och tar en imigran spruta. När jag tar en spruta så kan jag injicera den i låret och det gör skit ont rent ut sagt. Sen känner jag inom kort att medcinen har kommit in i kroppen. Det känns ungefär som att blodet rusar och det börjar sticka i huvudet. Och inom ca 10 minuter så i regel är huvudvärken borta eller nästan helt lindrad. Men denna gången känner jag ingenting och börjar fundera om jag gjort något fel, fungerade inte ampullen? 

När man tar imigran/sumatriptan så får man ta en ny dos efter två timmar, MAX tre gånger/dygn.

Jag tog även två citodon innan sprutan och ligger nu och hoppas på att de ska hjälpa. Minuterna rullar sakta i väg och jag känner ingen effekt av imigranen, Så jag ringer till 1177 i hopp om att de ska kunna hjälpa mig, (ja vad ska de kunna göra?) Jag frågar om jag vågar ta en ny spruta med får till svar att jag ska vänta minst två timmar innan nästa och sista injektion. Vilket jag egentligen visste innan jag ringde. 

Jag lägger mig sedan på sidan och håller i huvudet och försöker somna.

Min hund Akilles som legat ute i vardagsrummet och varit orolig står nu utanför sovrumsdörren och kraffsar, ropar till min syster att hon ska släppa in honom. Han kommer in i rummet och stoppar upp huvudet i sängen för att sedan lägga sig nedan för mig. Efter det så börjar flera aura anfall komma, de hinner inte mer än att lösa av varandra så kommer nästa. Jag får så ont att jag bara spyr, och spyr. Min stackars syster får springa skytte trafik för att tömma spy hinken, komma med mer papper, samtidigt som jag har så ont i magen för att det finns inget mer att spy upp, så vill jag ha rostat bröd för att äta. Det brukar kunna hjäpa mot illamående, plus att jag har något att spy. Men det funkar inte länge. Jag orkar inte sitta upp, utan hänger utanför sängen med huvudet och spyr. När dom där två timmarna har gått och jag får ta sista sprutan så känns det som mitt sista hopp. Men återigen så känner jag ingen effekt av den och anfallen fortsätter att komma. Jag somnar av ren utmattning, sover nog inte länge innan min pappa kommer och kollar till mig. Det låter som han skriker fast i själva verket så viskar han. Jag ligger och funderar på hur fan vi ska göra, för jag orkar inte mer. 

Jag måste till akutmottagningen. Min syster hade en rallytävling dagen efter, som jag inte ville att hon skulle ställa in för min skull så jag ber henne ringa till min hund uppfödare och be han vara hundvakt. Tacka gudarna säger han ja, och ska komma och hämta honom. 

 

Jag inser ganska snabbt att jag kommer inte kunna ta mig till akuten för egen maskin. Jag orkar inte längre stå på mina ben, och jag spyr så fort jag ens rör min hand. Jag säger till min syster att hon måste ringa ambulans, men att hon ska avvakta så pass länge att uppfödaren hinner komma. Min syster hade vid detta läge försökt flera gånger att få med sig Akilles ut på promenad men han vägrade, försökte hon släpa honom så spelade han död. Dock så visste jag att kommer uppfödaren så får han med sig Akilles utan problem. 

Jag orkar tillslut inte vänta, jag är så dålig att jag nästan ber han där uppe öppna pärleporten och hämta mig.

Uppfödaren kan inte vara med än 30 min borta när jag ber min syster att ringa ambulansen. Jag hör hon säger till sos att (-Nej, jag får inte ner henne för trappen och in i bilen.. Hon är så dålig)

Jag hade en transportbur till Akilles hos min syster och säger att hon måste ta fram den och stoppa in Akilles i den när ambulanspersonalen kommer. Han låg och vaktade mig och för allas bästa så fick han ligga i den, och det var ju tur. När ambulanspersonalen kom och tog i mig så vart Akilles bitter och började morra. Jag sa till honom att vara tyst och det var ingen fara, så han vart tyst men väldigt vaksam om vad som hände.

 

Ambulanspersonalen får bära ner mig i en stol, eftersom deras bår inte gick upp för min systers trappa.

Hela vägen ner i ambulansen så spydde jag, de fick stanna flera gånger på den korta biten så jag fick ta igen mig. Väl nere i ambulansen så fick jag någon medicin för illamående. Jag vart även erbjuden morfin men tackade nej. Jag tackade nej av olika anledningar. Dels för att jag inte vill bli mer illamående, jag vet inte hur jag reagerar på morfin och så vidare. 

Precis när vi ska åka så kommer uppfödaren och hämtar Akilles. Det kändes väldigt tryggt, nu hade han det bra och jag behövde inte oroa mig för att han skulle vara hemma ensam i allt för många timmar.

 

Väl inne på akuten så får jag träffa sjuksköterskor som gör stroke tester för att utesluta det. De satte dropp för att jag hade förlorat så mycket vätska. Sen fick jag vänta två timmar på läkaren, vilket inte gjorde mig så mycket med tanke på att jag redan var maxad på alla mediciner så de kunde ändå inte ge mig mer där och då.

Det var en jätte trevlig läkare, hon visste själv hur det var att ha migrän. De valde att testa ge mig en voltarenspruta i rumpmuskeln, den gav mig något effekt men inte tillräckligt, så jag fick alvedon, medicin för illamående igen och sen stesolid. Skulle inte detta hjälpa så fick jag bita i det sura äpplet och ta morfin ändå, men tacka gudarna så hjälpte det så pass bra att det värsta av migränen var över och det var bara efterskalvet kvar. Läkaren ville lägga in mig på observation, men jag ville åka hem till min syster och sova där, hon bor nära till sjukhuset om det skulle hända något, så jag fick åka hem. 

Jag är så tacksam för att jag har min syster Erika, bättre syster hade jag inte kunnat önska mig!

Hon satt där på akuten med mig till tre på natten och själv skulle hon upp strax efter fem på morgonen och tävla.  Jag somnade direkt vi kom hem och sov non stop till tolv dagen efter. Jag fick gå på max dos av citodon och naproxen den dagen (läkarens ordination)

Det tog mig fyra dagar att komma igen efter det migrän anfallet. Jag slutade räkna mina anfall vi 12, det hoppas jag att jag aldrig mer behöver uppleva. Den smärtan var helt obeskrivlig.

 

 

Till er som säkert tänkte på att Akilles morrade åt ambulanspersonalen, - Nej han är ingen elak och ilsken rottweiler. Han är som de allra flesta hundrar beskyddande över sin matte/husse.

Tro mig, jag jobbar inom hemtjänsten och har träffat flera hundar som reagerar så till en början, innan som ser att det inte är något farligt som händer.

Hade jag inte haft buren på plats hade han fått vara i ett annat rum.

Akilles och jag får mycket beröm för att vara väluppfostrad och snäll. Han har vänt många hundrädda till att inte ens vara rädd för honom.

Så då var det sagt och avklarat.

 

Det var allt för denna gång! Tack för mig.